Äntligen

Har julfirat i kubik och knappt haft tid att tänka en enda trädgårdstanke på en vecka. Jag älskar verkligen att ha gäster, men nu har de sista åkt och det är inte utan att jag pustar ut lite. Om två dagar kommer nästa laddning inför nyår, och då har jag nog ångan uppe igen. Men just nu, när resten av familjen är i slalombacken och huset är tomt och tyst, har jag en efterlängtad stund i soffan. Nu börjar våren.

En häckbetraktelse om vintern

Jag följde barnen till skolan och förskolan här om morgonen. Jag har klagat på min egen spretiga spireahäck som lägger sig platt ner och blir som en bred snövall så fort det snöar, men de 800 metrarna till den lokala skolan bjuder verkligen på alternativ. Sommartid njuter jag av att gå förbi vissa hus, och så här vintertid är det också många häckar som blir otroligt vackra. Speciellt de med grov struktur. Och de formklippta. Och de vintergröna. Och de med bär. Jag går verkligen igång på häckar.

Vikten av ett gammalt träd

Min lilla villaförort söder om Stockholm är fin. Det var en gång i tiden ett stugområde men på 50-talet började tjänstemannavillorna växa fram. Kravet för att få bygga var att man hade minst två barn. Eftersom husen var lite större och mer påkostade än de små egnahemsvillor som hade sin storhetstid årtiondena före krävdes det en något högre inkomst, därav namnet. Majoriteten av husen här byggdes under senare halvan av 50-talet men expansionen fortsatte på 60-talet och ända in i nutid. De händer fortfarande att det byggs nya villor när tomter styckas av. En och annan röd gammal sommarstuga står också kvar inträngd i villaområdet. Det fina med 50-talsbebyggelsen är att allt är välplanerat. Husen håller bra standard, tomterna är väl tilltagna och de stora dragen i trädgården är tillgodosedda. Det innebär att vi har ett gammalt stort äppelträd, ett litet äppelträd, ett plommonträd och en spireahäck. Och ett antal högväxta björkar som beskyddar alltsammans. För den som är trädgårdsintresserad är det en fantastisk grund att bygga på. Det önskar jag att alla som flyttar in i ett gammalt hus förstår - åldern, tiden som har gått, är ovärderlig och kan aldrig ersättas med nytt. För varje år värderar jag till exempel plommonträdet vid entrén högre. Det är välkomnande, knotigt och vackert, ger insynsskydd och god frukt. Barnen klättrar i det och hängmattan fäster bra i en av grenarna. Men jag ser att det åldras och befarar att det inte kommer att stå kvar i evighet. Jag sörjer det en smula i förtid, funderar på hur jag ska kunna minska vidden av förlusten när det är dags, men gläds så länge det finns kvar. 

Allt utom doftljuset är förlåtet

Okej, jag blev lite irriterad på Odla när mina beställda amaryllislökar kom på posten. En sort var slut  och den utlovade premien med hyacinter var utbytt mot doftljus. Inte samma sak. Hrmpf. Men nu har alla de lökar som levererades slagit ut och jag är benägen att förlåta. Evergreen blommar i vardagsrumsfönstret. Jag är svag för grönvitt och tycker de här är eleganta. I dag skimrade de i eftermiddagssolen.

I köksfönstret står Exotic star med sina tre stänglar och briljerar. Jag planerar att spara båda för att få dem att blomma om så småningom. Det tar lång tid, och jag brukar hinna ledsna på de tråkiga knölarna, men de här kommer jag nog att kunna vänta på.

En fullkomligt omöjlig uppgift

Det finns många många många blommor som jag skulle kunna utnämna till min favorit. Otaliga sorter har en speciell plats i mitt hjärta. Stäppsalvian Caradonna till exempel. Eller doftande luktärtor, spretiga echinaceor och fluffliga pioner. Jag kan älska dem för sin struktur, för sin färg, för sin blomning, för sin överlevnadsförmåga. Det är som vänner, alla tillför olika egenskaper som gör mig lycklig. När jag var liten var min favoritblomma blåklocka. Jag älskade sagor och tyckte att den såg ut som en näpen liten kjol där den växte i backen bakom vår gård. Det räckte för att sätta igång fantasin. Ska jag välja en i dag, då temat för Blommande fredag är Min favoritblomma, får jag ta en av dem som jag tycker tillför mycket i trädgården som den ser ut nu. Och just nu älskar jag mina tulpaner. De är stora, färgstarka, tåliga, spektakulära och blommar länge. De senaste åren har jag sprejat dem med tabascovatten och då har rådjuren låtit dem vara i fred också. Och nog gör de sig väldigt snyggt mot en vingad benved och en sandfärgad fasad. 

Läs om andras favoritblommor här: http://blandrosorochbladloss.blogspot.se

Trånar efter häck

På vår 50-talsgata har de flesta kvar de friväxande brudspireahäckar som var standard när området byggdes. Vi också. Den som kör här i början av juni tjusas av de vita kaskader som löper som en lång rand längs gatan. Det är fantastiskt vackert. Tyvärr tycker jag häcken är orimligt tråkig årets övriga 51 veckor. Den ger bra insynsskydd, men det är allt. Jag har funderat på att formklippa den, men då försvinner den 52:a veckan också. Det blir inte mycket blomning kvar och jag har inte sett någon riktigt snygg formklippt brudspirea, även om det funkar. Ett annat alternativ är att byta ut den, men den fyller sin funktion alltför bra för det och jag har tusen andra projekt som går före i prioriteringsordning. Dessutom tar det evigheter att få en sådan uppväxt häck som den vi har. Min senaste tanke är att plantera en annan lägre och stramare häck innanför. Den planen blev bekräftad när jag lånade Ulla Molins Leva med trädgård på biblioteket häromveckan (jättebra bok, läs den). Hon talade sig varm för dubbelhäckar. Jag har det redan på ett annat ställe i min trädgård, men ut mot gatan ska det bli riktigt utpräglat tänker jag. Kunde Ulla Molin så kan väl jag.

Höstens bästa investering

Sen vi flyttade in i vårt hus för tio år sedan har vår enda utebelysning varit en lampa över ytterdörren. I oktober gjorde vi slag i saken och lampan över balkongen utanför vardagsrummet blev en höjdare. När det var novembermörkt ute såg den ut som en mild spotlight på växterna i fönstret. Nu när snön ligger djup därute är det inte sämre. I kväll lyser den på mina outslagna amaryllisar och de nypysslade smällkarameller jag och barnen gjorde i eftermiddags. Det är min favoritmysbelysning.

Trädgården jag drömmer om

Min egen trädgård är full med projekt, planer, arbete, succéer och misslyckanden. Men det finns en annan plats jag också längtar till. Det är ett gammalt torp på landet i Västergötland, mellan Skövde och Skara. Där, inbäddade i grönska tillbringar vi våra semestrar. Den trädgården ger mig en annan känsla än min egen. Där behöver jag inte göra något. Där är alltid lugnt, alltid grönt och fullt med fjärilar. I juli blommar ett hav med klarblå riddarsporrar på ängen. Uppe på kullen betar fåren. Så i dag, när temat för Blooming friday är Min drömträdgård, vill jag visa trädgården jag drömmer om. Vill du se andras trädgårdar och trädgårdsdrömmar kolla här http://blandrosorochbladloss.blogspot.se.

Strömavbrott hotade sovande pelargoner

Plötsligt slocknade adventsstjärnan i vardagsrummet, tv:n tystnade och allting blev mörkt. Det tog mig tre sekunder att komma att tänka på vinterväxthuset. Det var sju grader kallt ute, så det skulle inte ta många minuter innan kylan hade krupit in i bubbelplasttältet i uterummet. Kastade mig ut och tände värmeljus. Jag kan tala om att 35 stycken gjorde det sju grader varmt på det kallaste stället. Så det funkar. Två timmar senare var strömmen tillbaka och jag fick släcka min gigantiska ljuslykta igen. 

Blommig fre... Tisdag

Less is more. Så är det ju, men i år hade jag bestämt mig för att inte snåla på confettin i adventsstaken. Så jag tog mitt jättelånga fat, täckte det med enris och dekorerade med pärlor, små fåglar och min kitschigaste julgrej: en glittrig ren som jag fick i present en gång. Lite konstsnö som grädde på moset. Och även om less is more blir jag glad av min glittriga ren med pärlfölje.



Mitt Blooming friday-inlägg kommer väldigt sent. Det beror på en synnerligen olycklig blandning av vinterkräksjuka, blogginloggningsproblem och jobb. Men nu är jag på banan igen. På alla sätt. Så bra det är när allt funkar.