Vårtecken som heter duga

Foto: Nina Burman

Blomdoften låg tung i Ulriksdals slottsträdgårdsbutik i dag. Bara att insupa. Mängder av blommor och lökar och annat ljuvligt påminner om att våren faktiskt är här. Den är bara ovanligt kall i år.

I väntan på blomning

När solen ligger på ser det ut som om våren kanske kommer så småningom. Kylan har sinkat allting, men nog händer det saker under ytan. Mitt Prunus Accolade samlar sig för sin massiva blomning om ett par månader. En liten bit till på väg har den kommit sen förra veckan. det var mitt vårtecken, lite försenat, men det ligger väl i tiden. Fler som bloggar om dessa efterlängtade vårtecken finns på Det grå huset på kullen.

Sötflockel med blåbär

Stevia rebaudiana är en favorit, även om jag hellre vill kalla den sötflockel. I somras fick jag en planta av en väninna som hade sått själv med lyckat resultat. Herregud vad den växte. På bara några veckor i augusti och september drog den iväg med 20-30 centimeter. I höstas klippte jag ner den, torkade bladen och ställde krukan frostfritt i vinterväxthuset. I efterhand kan jag se att den nog hade föredragit att övervintra inomhus, ett par plusgrader var för kallt, det optimala sägs vara runt 10 grader, men det är i alla fall liv i den ännu.


I vinter har jag ätit jag turkisk yoghurt med blåbär och sötflockel till mellanmål nästan varje dag och ibland använder jag den i teet. Det ska också gå att baka på de torkade bladen, men jag har inte försökt. Sötflockel är mycket söt, både färsk och torkad, så det gäller att använda den med måtta, men den är godare och nyttigare än raffinerat socker. Och så är den ju hemodlad.

Foto: Impecta

En vit hosta och lite till

En helvit hosta låter så spännande att jag var tvungen att beställa en utan att veta var den ska stå. Odla.nu har för tillfället barrotade perenner till försäljning till riktigt bra priser. Förutom denna Hosta White feather blev det till exempel Hosta Sum and substance och ett gäng av min favorit Salvia Caradonna. Har faktiskt aldrig köpt barrotade perenner förut, men det bör inte vara några problem om de är i fint skick när de kommer. Nu hoppas jag bara att tjälen går ur marken innan midsommar.

Regnskogsdjungel

Det finns något fantastiskt lockande i den här djungelkänslan. Barnet i mig vill in under grenarna, omringas av den där frodigheten och liksom bo där och ta skydd. Förra sommarens myckna regnande hade en stor fördel - allt höll sig så underbart grönt. Vår lilla lokala trädgårdsförening gjorde en utflykt till Enköpings parker i augusti och det kom skurar då och då under dagen. Allt var nybadat hela tiden.

Den lummiga Enköpingsån blir mitt bidrag på temat vatten till veckans Blommiga fredag. Här hittar du fler: Bland rosor och bladlöss.

Vill ha vill ha vill ha

Foto:Hasselfors

Kolla, säger jag bara. Förr eller senare kommer jag att ha en sådan här, fylld med örter, på köksbänken. Tänk att kunna skörda basilika, koriander och rosmarin mitt i vintern. Så mycket roligare och godare och snyggare än de små klena plantorna som går att köpa mataffären. Den här snyggt formgivna växtbelysningen blev i dag utsedd till Årets trädgårdsprodukt 2013. Jag försöker att inte falla för allt för mycket prylar, men den här...

Billigare än psykolog

Jag har gnällt  på den återkommande vinterkylan. Jag har verkligen inte tagit den bra. Men jag har accepterat den nu. Jag har nämligen lyxen att ha tillgång till effektiv terapi. I tre kvadratmeters bubbelplasttält i uterummet är det redan vår. I dag var det 15 grader varmt. På ren solkraft 18 grader mer än ute. Och ändå är det kanske doften som är det allra bästa. När jag drar upp dragkedjan till tältet och möts av jord och sol och spirande blad blir jag faktiskt vimmelkantig av lycka.

Makalös växtkraft

Så misshandlad och vanskött som denna lilla murgrönekvist har blivit de senaste månaderna borde den ha döden dött och hamnat på komposten. Men ingalunda. Jag plockade den hos min väninna i november, i minusgrader, dagen innan det lade sig ett tjockt istäcke över hela nejden. Hon har en stor murgrönekulle och jag har tänkt att ta sticklingar i evighet för att kunna slösa med murgröna i min trädgård. Jag tog ett gäng rankor och satte i krukor och ett annat gäng som jag behöll till kranspyssel inför jul. Alltihop låg till en början i en hög på golvet i vinterväxthuset några veckor. Just den här kvisten tog jag in i köket nån gång i december för att ha som komplement till amaryllis på stjälk som jag  då hade hängande i fönstret. Den hängde vattenlös i fönstret i någon månad. I januari såg jag att den fortfarande såg grön ut och satte ändan i ett pyttelitet glas med vatten. Det hamnade lite undanskymt och hann torka ut några gånger. Ändå har rankan orkat skjuta rötter och en hel del nya blad. I dag har jag satt den i lite jord. En enormt sympatisk växt. Snygg är den också.

Prima primör

Ser man på. Annica i Det grå huset på kullen efterlyser vårtecken. Bah, tänkte jag. Det är för sjutton femtielva grader kallt ute. Och innan det börjar töa igen har jag ingen lust att gå ut och förgäves leta efter grönt som ändå inte har minsta chans att titta upp genom isskaren som täcker min trädgård. Tänkte jag. Men solen sken vårigt i dag och tinade upp mitt kalla hjärta tillräckligt mycket för att jag skulle ta ett varv runt huset. Om än håglöst. Till sist hittade jag. Oreganon som står i kryddtrappan mot husväggen i bästa söderläge hade inte vissnat ner helt under vintern, och nu har den börjat skjuta små nya gröna blad. Om man tittar lite noga där under skräpet. Alltid nåt.

Om du går in på Det grå huset på kullen hittar du en lista över bloggare från norr till söder som är med och visar vårtecken. Sympatiskt.

Våren som kom av sig

Säg den lycka som vara beständigt. Det är över en månad sedan jag såg de första snödropparna spira invid husväggen och, som vanligt med de första vårtecknen, slog mitt hjärta ett litet extra lyckoslag. Sedan dess har våren hängt upp sig lite och i dag hittade jag snödopparna så här. Kanske var det de 18 minusgraderna i morse som fick dem att krokna.

En skir överraskning på bänken

Denna Blommiga fredag har gett mig en späd vit liten överraskning. Förra veckan bröt jag några kvistar av sly i diket när jag var ute och gick. Jag ställde dem i en vas på bänken i vardagsrummet och tänkte att jag kanske skulle få glädjas åt gröna blad. Två av kvistarna har nu slagit ut med vit skir blomning. Jag vet inte vad det är, men det är vackert. För fler Blooming friday-överraskningar titta på Bland rosor och bladlöss.

En Nobelpristagare och en blomsterkreatör

En dag i mars går jag ner till sjön och lyssnar.

Isen är lika blå som himlen. Den bryter upp under solen.

Solen som också viskar i en mikrofon under istäcket.

Det kluckar och jäser. Och någon tycks ruska ett lakan 

långt ute.

Alltihop liknar Historien: vårt NU. Vi är nedsänkta, 

vi lyssnar.

(Tomas Tranströmer, Om historien)

Nobelmuséet på Stortorget i Gamla stan i Stockholm har just nu en utställning om Tomas Tranströmer som jag besökte häromdagen. Jag gillar Tranströmers diktning, hans bildspråk är fantastiskt och han har många referenser som alla trädgårds- och naturälskare kan känna igen. Men det som gjorde mig extra nyfiken var att Gunnar Kaj ställer ut samtidigt.

Blomsterdekoratören Gunnar Kaj är mest känd som ansvarig för blomsterarrangemangen på Nobelfesten. Med mossa och gräs, importerat från Japan eftersom det inte finns i Sverige så här års, har han skapat gläntor med ett lågmält och organiskt formspråk. I en illusoriskt ljusdränkt länsfåtölj kan besökaren sätta sig mitt i grönska och skogsdoft. Ur en plasthuv över fåtöljen kommer en ljuddusch med dikter och med hjälp av Tranströmers röst kan man för en stund kliva in i en annan värld. Mina minuter i fåtöljen var en paus från omvärlden. Jag var som i en bubbla. Jag rekommenderar dig att gå dit ensam så att du kan sitta där länge, länge.

Det är inte ofta jag blir starstruck, men jag blev det då. Det hölls ett offentligt samtal om utställningen den dagen jag var där, och jag hade turen att möta Tomas Tranströmer själv. Det kändes stort. Jag fick ta hans mjuka farbrorshand och tacka för språket - hans vackra språk som ger mig samma känsla som jag då och då får av skogsdoft, blommor och mina barn. Svindel.

Trädgårdsrealism

Jag skulle kunna välja att blogga om den här. Min medslunkna krokus som nu slagit ut bland jätteverbenorna i vinterväxthuset. Det hade blivit ett fint inlägg. Solen sken rakt på blomman när jag rullade upp dörren till bubbelplasttältet och den såg alldeles självlysande ut. Växthuset doftade gott. Vår och frisk jord. Jag blev glad. Men i dag är ingen sån dag. I dag är dagen då jag vill prata om trädgårdsrealism. Som att jag planterade om mina sista 15 pelargoner innan jag upptäckte att jag råkat använda såjord i stället för planteringsjord. Jag fick göra om allt.

Och som att jag sådde en massa rudbeckior - i såjord för all del - men tappade lådan upp och ner på farstukvisten. Jag skrapade ihop jorden igen, kanske slank några frön med, och hoppas på det bästa.

Jag vill passa på att visa hur det ser ut på framsidan av huset just nu. Barnens leksaker ligger kvar ute i snön. De plockade fram dem ur skjulet i helgen och varken jag eller de har plockat bort dem. Och ser man på, ett ditblåst randigt plastband ligger och skräpar under syrenen. Då menar jag till höger om fönstret som skriker efter att bli ommålat. Den uppmärksamma kan också se den vita ljusslingan i plommonträdet. Den är trasig sen ett år.

På baksidan ligger en pulka övergiven. Lite mer leksaker, en bob, en balja och en skyffel har hamnat i en hög och ja, det verkar som om barnen har hittat ett trasigt paraply som var på väg till tippen och slängt dit det också.

Till sist. Min nyplanterade klätterros, Iceberg, har gått av. Den hade förmodligen klarat sig om jag hade fått upp spaljén den ska klättra på innan vintern.
Se där, nu vet ni allt. Men jag hade som sagt kunnat blogga om krokusen. Det ska jag göra en annan dag.

Inte så värst blommig den här fredagen

Denna bild illustrerar ypperligt tillståndet i min trädgård just nu. Å ena sidan skiner solen på grenar vars knoppar långsamt väcks till liv och sväller vackert. Tittar man noga, och det gör jag, ser man det överallt i trädgården nu. Livet som sjuder under de kala ytorna. I väntan på explosion.

Å andra sidan behöver man inte titta så väldigt noga för att se resten. Bakom lönngrenen ligger blöt smutsig snö tung över min spireahäck. I stället för två meter hög grönska som ger rumskänsla och insynsskydd är den en 70 centimeter hög snövall som ger prima utsikt över gatan och lika prima insyn för de som gillar det. Mina fina vintergröna växter är översnöade så dem får jag längta efter ett tag till, men ett litet glädjeämne hittade jag. Den bladlösa piprankan är kraftfull och snygg. Men det är också allt. 

Söker du någon mer februariälskande trädgårderare än jag kan du leta på Bland rosor och bladlöss.