Jag säger som Ernst - jag får feeling

Föreställ dig en dag i början av februari. Det är några minusgrader ute, men solen får dig att knäppa upp jackan. Kinderna lever, både ovana av sol och nupna av vinterkyla. Du tar ett varv i trädgården. Den är snötäckt, men en stark skare gör att du går med lätta steg. Här och där i det hårda lagret har det bildats hål. I små plättar utkastade på marken har våren, fastän medveten om att den ännu inte kan vinna, slagit sig ner. I de töade öarna anas ny livskraft. Den tar det lite lugnt i början för att inte förhäva sig, men med tiden vet den, obetvingligt, att den kommer att besegra kylan. Igen.

I uterummet släpper frosten sakta greppet om fönstren. Den ger sig inte utan strid. Gör ömsom otäcka miner, intar ömsom sin vackraste form. Med hjälp av äppelträdets kala grenar utanför försöker den att skrämma solen på flykten. Medveten om att den kommer att förlora. Igen.