Bara så att ni vet. Egentligen är jag ingen nostalgiker. Men vissa växter har en förmåga att väcka känslor hos mig som är svåra att nå på annat sätt. I år har jag odlat tre av dem.
Luktärter är till exempel nästan en nödvändighet för att det ska bli sommar. Det räcker med en enda utslagen blomma så fylls hela luften av minnen. Den skira formen, de vackra färgerna och - givetvis - den himmelska doften. I år odlar jag Fransiscus cupani och Queen alexandria. Hemma i min barndoms trädgård i Ugglum utanför Falköping i Västergötland odlade också pappa luktärter mot vår faluröda laduvägg. Jag förlorade min pappa ganska tidigt, och kanske är de minnena därför extra viktiga för mig. Eller kanske är det helt enkelt så att de flesta känslor upplevs som starkast när man är barn. I vilket fall är det få växter som gör mig så lycklig inombords.
Vanligtvis väljer jag växter efter form, färg och frodighet i min trädgård, men i år har jag också 80-taligt pastellfärgade sommarastrar, Queen of the market. Färgblandningen är egentligen väl bjärt för min nuvarande smak och de passar inte riktigt in bland mina annars ganska diskreta rabatter, men jag älskade de här stora blommorna som barn. De stod i stora sjok i rabatten intill grusplanen och jag fick plocka dem. Så när jag fick den här påsen i våras kunde jag inte motstå att testa. De växter överdådigt och har varit väldigt enkla att ha att göra med, så i mer enhetlig färgställning kan de nog få komma tillbaka.
Min sista nostalgiblomma denna säsong är ringblomma, Black-Centered Orange Princess. Jag älskar den. Ringblommor får mig också att minnas bra saker. Och i lagom stora portioner är nostalgin en fin känsla att fyllas av när man går ut i sin trädgård.
