Äntligen

Har julfirat i kubik och knappt haft tid att tänka en enda trädgårdstanke på en vecka. Jag älskar verkligen att ha gäster, men nu har de sista åkt och det är inte utan att jag pustar ut lite. Om två dagar kommer nästa laddning inför nyår, och då har jag nog ångan uppe igen. Men just nu, när resten av familjen är i slalombacken och huset är tomt och tyst, har jag en efterlängtad stund i soffan. Nu börjar våren.

En häckbetraktelse om vintern

Jag följde barnen till skolan och förskolan här om morgonen. Jag har klagat på min egen spretiga spireahäck som lägger sig platt ner och blir som en bred snövall så fort det snöar, men de 800 metrarna till den lokala skolan bjuder verkligen på alternativ. Sommartid njuter jag av att gå förbi vissa hus, och så här vintertid är det också många häckar som blir otroligt vackra. Speciellt de med grov struktur. Och de formklippta. Och de vintergröna. Och de med bär. Jag går verkligen igång på häckar.

Vikten av ett gammalt träd

Min lilla villaförort söder om Stockholm är fin. Det var en gång i tiden ett stugområde men på 50-talet började tjänstemannavillorna växa fram. Kravet för att få bygga var att man hade minst två barn. Eftersom husen var lite större och mer påkostade än de små egnahemsvillor som hade sin storhetstid årtiondena före krävdes det en något högre inkomst, därav namnet. Majoriteten av husen här byggdes under senare halvan av 50-talet men expansionen fortsatte på 60-talet och ända in i nutid. De händer fortfarande att det byggs nya villor när tomter styckas av. En och annan röd gammal sommarstuga står också kvar inträngd i villaområdet. Det fina med 50-talsbebyggelsen är att allt är välplanerat. Husen håller bra standard, tomterna är väl tilltagna och de stora dragen i trädgården är tillgodosedda. Det innebär att vi har ett gammalt stort äppelträd, ett litet äppelträd, ett plommonträd och en spireahäck. Och ett antal högväxta björkar som beskyddar alltsammans. För den som är trädgårdsintresserad är det en fantastisk grund att bygga på. Det önskar jag att alla som flyttar in i ett gammalt hus förstår - åldern, tiden som har gått, är ovärderlig och kan aldrig ersättas med nytt. För varje år värderar jag till exempel plommonträdet vid entrén högre. Det är välkomnande, knotigt och vackert, ger insynsskydd och god frukt. Barnen klättrar i det och hängmattan fäster bra i en av grenarna. Men jag ser att det åldras och befarar att det inte kommer att stå kvar i evighet. Jag sörjer det en smula i förtid, funderar på hur jag ska kunna minska vidden av förlusten när det är dags, men gläds så länge det finns kvar. 

Allt utom doftljuset är förlåtet

Okej, jag blev lite irriterad på Odla när mina beställda amaryllislökar kom på posten. En sort var slut  och den utlovade premien med hyacinter var utbytt mot doftljus. Inte samma sak. Hrmpf. Men nu har alla de lökar som levererades slagit ut och jag är benägen att förlåta. Evergreen blommar i vardagsrumsfönstret. Jag är svag för grönvitt och tycker de här är eleganta. I dag skimrade de i eftermiddagssolen.

I köksfönstret står Exotic star med sina tre stänglar och briljerar. Jag planerar att spara båda för att få dem att blomma om så småningom. Det tar lång tid, och jag brukar hinna ledsna på de tråkiga knölarna, men de här kommer jag nog att kunna vänta på.

En fullkomligt omöjlig uppgift

Det finns många många många blommor som jag skulle kunna utnämna till min favorit. Otaliga sorter har en speciell plats i mitt hjärta. Stäppsalvian Caradonna till exempel. Eller doftande luktärtor, spretiga echinaceor och fluffliga pioner. Jag kan älska dem för sin struktur, för sin färg, för sin blomning, för sin överlevnadsförmåga. Det är som vänner, alla tillför olika egenskaper som gör mig lycklig. När jag var liten var min favoritblomma blåklocka. Jag älskade sagor och tyckte att den såg ut som en näpen liten kjol där den växte i backen bakom vår gård. Det räckte för att sätta igång fantasin. Ska jag välja en i dag, då temat för Blommande fredag är Min favoritblomma, får jag ta en av dem som jag tycker tillför mycket i trädgården som den ser ut nu. Och just nu älskar jag mina tulpaner. De är stora, färgstarka, tåliga, spektakulära och blommar länge. De senaste åren har jag sprejat dem med tabascovatten och då har rådjuren låtit dem vara i fred också. Och nog gör de sig väldigt snyggt mot en vingad benved och en sandfärgad fasad. 

Läs om andras favoritblommor här: http://blandrosorochbladloss.blogspot.se

Trånar efter häck

På vår 50-talsgata har de flesta kvar de friväxande brudspireahäckar som var standard när området byggdes. Vi också. Den som kör här i början av juni tjusas av de vita kaskader som löper som en lång rand längs gatan. Det är fantastiskt vackert. Tyvärr tycker jag häcken är orimligt tråkig årets övriga 51 veckor. Den ger bra insynsskydd, men det är allt. Jag har funderat på att formklippa den, men då försvinner den 52:a veckan också. Det blir inte mycket blomning kvar och jag har inte sett någon riktigt snygg formklippt brudspirea, även om det funkar. Ett annat alternativ är att byta ut den, men den fyller sin funktion alltför bra för det och jag har tusen andra projekt som går före i prioriteringsordning. Dessutom tar det evigheter att få en sådan uppväxt häck som den vi har. Min senaste tanke är att plantera en annan lägre och stramare häck innanför. Den planen blev bekräftad när jag lånade Ulla Molins Leva med trädgård på biblioteket häromveckan (jättebra bok, läs den). Hon talade sig varm för dubbelhäckar. Jag har det redan på ett annat ställe i min trädgård, men ut mot gatan ska det bli riktigt utpräglat tänker jag. Kunde Ulla Molin så kan väl jag.

Höstens bästa investering

Sen vi flyttade in i vårt hus för tio år sedan har vår enda utebelysning varit en lampa över ytterdörren. I oktober gjorde vi slag i saken och lampan över balkongen utanför vardagsrummet blev en höjdare. När det var novembermörkt ute såg den ut som en mild spotlight på växterna i fönstret. Nu när snön ligger djup därute är det inte sämre. I kväll lyser den på mina outslagna amaryllisar och de nypysslade smällkarameller jag och barnen gjorde i eftermiddags. Det är min favoritmysbelysning.

Trädgården jag drömmer om

Min egen trädgård är full med projekt, planer, arbete, succéer och misslyckanden. Men det finns en annan plats jag också längtar till. Det är ett gammalt torp på landet i Västergötland, mellan Skövde och Skara. Där, inbäddade i grönska tillbringar vi våra semestrar. Den trädgården ger mig en annan känsla än min egen. Där behöver jag inte göra något. Där är alltid lugnt, alltid grönt och fullt med fjärilar. I juli blommar ett hav med klarblå riddarsporrar på ängen. Uppe på kullen betar fåren. Så i dag, när temat för Blooming friday är Min drömträdgård, vill jag visa trädgården jag drömmer om. Vill du se andras trädgårdar och trädgårdsdrömmar kolla här http://blandrosorochbladloss.blogspot.se.

Strömavbrott hotade sovande pelargoner

Plötsligt slocknade adventsstjärnan i vardagsrummet, tv:n tystnade och allting blev mörkt. Det tog mig tre sekunder att komma att tänka på vinterväxthuset. Det var sju grader kallt ute, så det skulle inte ta många minuter innan kylan hade krupit in i bubbelplasttältet i uterummet. Kastade mig ut och tände värmeljus. Jag kan tala om att 35 stycken gjorde det sju grader varmt på det kallaste stället. Så det funkar. Två timmar senare var strömmen tillbaka och jag fick släcka min gigantiska ljuslykta igen. 

Blommig fre... Tisdag

Less is more. Så är det ju, men i år hade jag bestämt mig för att inte snåla på confettin i adventsstaken. Så jag tog mitt jättelånga fat, täckte det med enris och dekorerade med pärlor, små fåglar och min kitschigaste julgrej: en glittrig ren som jag fick i present en gång. Lite konstsnö som grädde på moset. Och även om less is more blir jag glad av min glittriga ren med pärlfölje.



Mitt Blooming friday-inlägg kommer väldigt sent. Det beror på en synnerligen olycklig blandning av vinterkräksjuka, blogginloggningsproblem och jobb. Men nu är jag på banan igen. På alla sätt. Så bra det är när allt funkar.

Puh, jag hann med det sista

Tulpaner kan jag väl aldrig få för mycket av? Jag kunde i alla fall inte motstå. Wäxthuset hade lökrea och jag var tvungen att beställa lite påfyllning. Häromdagen kom 150 jättefina lökar. Hade tänkt sätta dem i krukor men kom plötsligt ihåg att förra gången jag testade det slog inte en enda ut. Så nu petade jag ner dem i en odlingsbänk över vintern. Till våren petar jag upp dem och ner i krukor. Och jag hann innan vintern kom.

Tips till mig själv

Salvia nemorosa Caradonna är en av mina absoluta favoritväxter i trädgården. Den djuplila färgen, de mörka stammarna och den stadiga, uppåtsträvande strukturen gör den helt fenomenal. Drömmer om ett hav av dem men de är inte fröäkta och jag vill väl inte lägga hela trädgårdsbudgeten på att köpa salviaplantor. Delning går också för långsamt. Det är oklart varför jagtänker på min salvia just nu (kanske för att jag satt och jobbade med något inkomstbringande men helt oblomsterrelaterat), men den kan så klart sticklingförökas. Vilket jag inte har testat. Efter lite googlande tycks det vara lämpligast i slutet av juni. Så nu har jag lagt in en påminnelse till mig själv i min kalender. 15 juni får jag ett meddelande på datorn. För säkerhets skulle får jag ett till en vecka senare. Och en vecka senare. Så med lite tur bör jag ha i alla fall ett litet hav om ett par, tre år.

Blommig fredag - Ett tips

Det här med Blooming friday, eller Blommig fredag, är en strålande grej. Helena som har bloggen Bland rosor och bladlöss lägger ut ett tema på inlägg. Denna vecka får de trädgårdsbloggare som vill dela med sig av ett tips. Och här är mitt: Fota i stället för att anteckna. Många gånger har jag börjat att skriva ner alla växter jag har i trädgården. Det tar på tok för lång tid. Numera fotar jag det jag behöver minnas med mobilen. Den ligger alltid i fickan ändå. Den här bilden hjälper mig att minnas att det är en Brokbladig blåtåtel som är planterad vid min portal. Den påminner mig dessutom att jag fyndade den för tio spänn på Zetas. Det kan ju vara roligt. Så här gör jag med allt möjligt. Jag fotar fröpåsar jag har sått, rabatterna i olika tider för att minnas vad jag behöver komplettera med och viner jag gillar för att minnas vad de heter. Allt ligger i telefonen. Naturligtvis borde jag sortera bilderna men än så länge räcker det att se dem för att jag ska minnas. Och jag vet alltid vart jag ska leta.

 Den här bilden hjälper mig att komma ihåg att jag har sått alpmartorn...

...och den här bilden hjälper mig att komma ihåg hur många.

Bland rosor och lavendel

Doften av rosor och lavendel låg tung i luften när jag steg in i den fantastiska rosenträdgården på Hellekis säteri på Kinnekulle i juli. En rundel, med dubbla rabatter, omgiven av välklippta häckar gav en vacker inramning till rosorna. Utanför rosenträdgården sträckte sig en lång perenngång mot själva godset. Allra bäst var nästan parken utanför med den stora samlingen av lövträd. Väl värt ett besök.

God jul Åsa, det är du värd

En stor låda låg och tog upp väldigt mycket plats hos vår lokala kioskhandlare/Schenkerombud. Jag tyckte nog han muttrade lite. Det hann ligga ett par dagar innan jag tog mig dit.

I paketet låg mina julklappar till mig själv. En kungakrona i maxiformat, ett litet hönsnätshjärta och en metallkrans från Eldgarden att fylla med vad jag vill. Jag har inte hunnit använda dem ännu, jag drar ut lite på invigningen, men jag vet att de ligger och väntar på mig. 

Framgång utan motstycke

Jodå. Vänner har klagat på att de inte har kunnat skriva kommentarer här på bloggen, men nu går det. Jag tror jag har ändrat inställningarna så att du inte ska behöva vara inloggad på Blogger för att kunna kommentera. Kan ha ändrat några andra funktioner på kuppen. Jag prövar mig fram. Så skriv, skriv, skriv. Ris och ros. Jag blir glad för båda.

Där nere är det redan vår i luften

En trappa ner, under lysrör, står 26 nyplanterade sticklingar. Jag klippte ner mina pelargoner litegrann för ett par dagar sedan och jag har svårt att slänga så jag sparade så många sticklingar som får plats på en hylla. De får chansen att rota sig i mitt förråd under vintern. Jag blir glad av att gå in där och titta på dem. Här uppe på mitt vardagsrumsbord står de sista pelargonblommorna. De är nästan otillständigt svulstiga när de samlas i en vas. En bjärt kontrast till det annars allerstädes närvarande mörkret.

Ack, att sitta och drömma i Hannus trädgård på Kinnekulle

Om man nu vill gnälla lite får man väl ändå säga att den gångna sommaren var osedvanligt usel. På mina fem semesterveckor fick jag väl två fina dagar. En av dem var jag på en speciell brygga där jag trivs särskilt bra. Och den andra var jag på utflykt i Kinnekulles öppna trädgårdar. Äntligen pallrade jag mig iväg till Hannu Sarenströms trädgård. Och blev förälskad. Jag brukar säga att jag egentligen inte bryr mig om vackra växter (lite ljug, men för argumentationens skull) - jag vill bara åt de känslor växter kan framkalla. Detta har Hannu Sarenström lyckats med. Han framkallar kärlek. Jag älskar hans trädgård. ÄLSKAR den. Nu sitter jag och funderar på hur ALLA hans idéer bäst tillämpas hemma hos mig.

Jag började dagen efter besöket bygga en bänk av gamla nötta plankor från min svärfars lada. Jag blev sjuk så jag hann inte färdigt innan semestern tog slut, men sitsen ska bli hallonröd. Jag ska kalla min bänk Hommage till Sannus stege. 

Vem skulle inte vilja äta middag här? Gillar den gjutna plattan som golvbeläggning på uteplatsen.

Lite ogräs i gruset vid boden. Det skulle jag också ha. Om jag hade en bod. Eller nåt grus.

Stommen i trädgården, buxbomshäckar med nepeta och jättedaggkåpa. 

Limegrönt är bland det bästa man kan ha i trädgården. Lite lila som kontrast på det.

En snudd på övervuxen bänk med en ståtlig bronsstaty gömd i grönskan.  Jag tycker  om balansen mellan vildvuxenhet och ordning. Den är svår.

Jag är svag för svängar. Dock tveksamt om stolen håller för att sitta på.

Lavendeltussar har letat sig ut i gruset, förmodligen med lite hjälp. Konstigt, för när saker letar sig ut hos mig ser det orensat ut. Men hos Hannu är det underbart.

Ännu finare bilder på denna makalöst fina trädgård finns i Hannu Sarenströms böcker. Och på http://hannu-s.blogspot.se.

Perenna flickvänner

Den danska bloggsajten Havefolket har en fototävling på temat Staudekaerester. Danska är inte svårt att läsa men där gick gränsen. Som tur är finns Google translate som översatte det till perenn flickvän. Ett ljuvligt poetiskt namn för växter som passar ihop. Eftersom jag var i Enköpings parker med min lilla trädgårdsförening i somras kommer jag skicka in ett bidrag. Jag fastnade för de här perenna flickvännerna i Drömparken: Martorn Eryngium giganteum Miss Willmott's ghost och Astilbe Purpurlanze.

Godnatt Selma och farbror Harald

Äntligen står pelargonerna i vinterväxthuset. Det är Mårbackapelargoner uppblandat med lite rariteter och en och annan fin lågprisplanta. Och så lite kryddväxter och ett olivträd. Den här gången tog jag bort alla blommor och klippte ner pelargonerna lite. Någon sade att de vilar bättre då och blir lättare att få igång i vår. Jag har inte förmått mig kasta högen sticklingar jag fick. De står i vatten därute och jag funderar på att sätta dem i jord och ha dem inne under växtbelysning i vinter. Det borde väl gå?

Vinterväxthuset från Willab garden köpte jag på Blocket för 700 spänn förra sommaren. Nedmonterat är det som ett plockepinn men i år hade jag i alla fall skaffat en beskrivning så jag överlevde byggandet med vettet i behåll. Det bor nu i vårt kombinerade uterum och växthus och jag håller frostfritt med en fläkt inne tältet. När jag hade fått upp det i dag och gjort klart allting runt omkring fick jag en kort stunds lyckosvindel. Tänk, dit kan jag gå ut när jag vill i vinter, sätta mig på en stol och klappa på pelargonbladen och drömma om våren.

Lite loppis, lite Willys och lite mossa

Jag hann inte städa i fredags. Jag borde städat i går i stället, men det var roligare att ta hand om den där bunten nejlikor jag köpte på Willys för 29,90 häromdagen. Jag tog en grön loppisglasskål och lade ett  loppisglasblock med hål för blommor i botten. (Heter det nåt speciellt?) Ovanpå en kula invirad i mossa, och sen blommorna  runt. Jag försökte bygga uppåt men det är svårt när man inte har nån oasis. Nåväl. Det här duger så länge nejlikorna står sig. Jag har fortfarande dammigt i hörnen. Men i fönstret är det fint.

Vila i frid

Här vilar alpmartorn, jättedaggkåpa, rosa spetsmössa, echinacea, krollilja, löjtnantshjärta, trädgårdstrift och skuggviolruta. Må de återuppstå till våren. Det är första gången jag försöker mig på höstsådd efter konstens alla regler och jag tänker som vanligt när jag odlar att om jag testar många sorter borde väl nån lyckas. Fem fröportioner till ligger och väntar på att få komma i jorden. Det ska jag ta tag i i helgen.

Man måste ju prova

I vissa länder görs det mjölk av de här. Jag misstänker att de länderna har lite varmare sommar än vad vi har här i Sverige. Jag skördade i alla fall min jordmandel i dag. Stor är den inte, men förbluffande smakrik. Konsistensen är lite trådig, men det beror nog på solbrist. Hittade den i Impectas katalog i våras och det var kul att testa i alla fall. Kanske kör igen nästa år om jag tror på en varm sommar.

Blooming friday - en ljusglimt

Visst försöker jag tänka positivt. Det är mysigt med november. Tända ljus, dricka te och sitta vid brasan. Men det hjälps inte. Jag tycker ändå att det är för mörkt. Det här är väl möjligtvis det enda som är riktigt bra. Eftersom solen bara tar sig över trädtopparna så här års blir det lätt ett strålande fint släpljus. Bilderna liksom tar sig själva. Fenomenet kommer bara någon gång i veckan och varar kanske en kvart eller så, men visst - det är en ljusglimt.

P.S. Hakar härmed på Blooming friday-temat på alla fina trädgårdsbloggar jag läser. Hoppas jag gör rätt nu.

Mellan två trädgårdar

Vill blogga men måste jobba. Tänker att jag ändå kan bjuda på en bild från Kinnekulle i somras när jag åkte runt i öppna trädgårdar. Den här hittade jag mitt emellan två utflyktsmål. Trädgårdarna kanske jag visar någon annan dag.

Möte i mörkret

Jag är ensam. Ljuset inifrån når precis fram till bänkarna med ljung och en som håglöst har placerats precis invid dörren men hyllorna, sommartid lockande med färg och liv, gapar tomma. Regnet smattrar mot plåttaket. Den fuktiga novemberkylan biter i mina händer. Ett ljud får mig att vända mig om. En välfriserad blond kvinna tittar ut genom dörren, men försvinner snabbt in igen. Tystnad nu. Jag söker mig längre ut i mörkret, utanför taket. Jag känner regnet tränga in under kragen i nacken men jag bryr mig inte. Jag har väntat länge nog med att köpa den påse jord jag behöver för höstens sista frösådd. Jag trevar mig fram och är nästan framme vid jordsäckarna när något blänker till. Är det en skylt? Kisande tar jag ett par steg närmare. REA 70%. Händerna hettar till. Mina våta kinder känns ljumma nu. Jag skrattar tyst för mig själv.

Tre japanska järneksplantor och en flätad pilbuske senare åker jag hem från perennavdelningen på Plantagen i Farsta. Jag har vadderat några lerkrukor med hyvelspån. Så ska de klara sig över vintern är det sagt. Japansk järnek lanseras av vissa trädgårdshandlare som ersättning för den svampsjukedrabbade buxbomen och de lovar en lättskött växt med god tillväxt som passar bra för låga häckar och formklippning. Och så är den vintergrön så klart. Andra säger att den är kinkigare än buxbom, växer långsammare, är petig med jorden och behöver rätt läge för att trivas. Vi får se. Det var ju 70 procents rea, så jag har råd att testa. Och ja, jorden kom med den också så om inte annat borde jag ha några spirande perenner framåt våren.

Jag blir så glad av grönt

Vad är ljuvligt mjukt och grönt, doftar underbart (om man sticker näsan i den) och växer tjock och generös på berget i min trädgård? Jo, mysig, maffig mossa. Jag lade lite i ett fågelbad. Det råkade ligga ett överblivet Ingrid Marie på marken bredvid så det fick bo ovanpå, men egentligen klarar sig mossan så fint själv. Särskilt med lite sol på. Läste i Helenas hem och trädgårds blogg om vad som gladde henne mest i trädgården nu i november och det fick mig att fundera. Nu vet jag!

Pippi på pynt

Godafton. Nog är det nödvändigt att ha en stork i trädgården. Bara det är rätt stork. Det duger inte med vilken avskavd fågelusling som helst. Denna fick jag (och min man, men mest jag) i födelsedagspresent av goda vänner i somras. Den är av trä och skulle förmodligen må bäst av att flytta in under vintern, men jag tänker att den är så snygg nu med frost på. Och är det någon gång trädgården behöver pyntas så är det så här års. Den får stå kvar.

Det där med trädgårdspynt är annars en känslig historia. Det måste vara rätt i sammanhanget för att förstärka stämningen du försöker skapa. Är pyntet det minsta lite fel på platsen förstör det i stället. Men enda sättet att veta om det passar är att försöka. Flytta runt och känna efter.

När det blir rätt älskar jag pyntet. Och visst kan det vara jättesnyggt med gräll plast och svulstiga statyer, men själv har jag svårt att placera det. Det enklaste sättet att få pyntet att passa in är annars att använda naturliga material, gärna lite avskavda men det blir de ju ganska fort i ändå utomhus, och placera dem i skymundan. Jag har till exempel en fantastisk liten Blocketköpt flodhäst i betong som står långt bak en rabatt under ett träd. Den pockar inte på uppmärksamhet förrän man kommer i närheten, men då tillför den desto mer. Tycker jag i alla fall.

Varför man bör hålla sig väl med västgötska bönder

Jag hyser varma känslor för västgötska bönder. Rent generellt. Just den här tyckte nog att jag var konstig som ville ha den gamla tvättunnan som legat och skräpat i min svärfars lada i evigheter. Jag erbjöd mig att köpa den men han var bara glad att bli av med den. Min mans vänliga kusin fraktade åbäket med lastbil upp till Stockholm och här står den nu. På berget. Vid en buske. Den har stått på lite olika platser i trädgården och jag har inte hittat något perfekt ställe. Kanske gör jag vattentunna av den till våren. Men den är så fin som den är.