Ack, att sitta och drömma i Hannus trädgård på Kinnekulle

Om man nu vill gnälla lite får man väl ändå säga att den gångna sommaren var osedvanligt usel. På mina fem semesterveckor fick jag väl två fina dagar. En av dem var jag på en speciell brygga där jag trivs särskilt bra. Och den andra var jag på utflykt i Kinnekulles öppna trädgårdar. Äntligen pallrade jag mig iväg till Hannu Sarenströms trädgård. Och blev förälskad. Jag brukar säga att jag egentligen inte bryr mig om vackra växter (lite ljug, men för argumentationens skull) - jag vill bara åt de känslor växter kan framkalla. Detta har Hannu Sarenström lyckats med. Han framkallar kärlek. Jag älskar hans trädgård. ÄLSKAR den. Nu sitter jag och funderar på hur ALLA hans idéer bäst tillämpas hemma hos mig.

Jag började dagen efter besöket bygga en bänk av gamla nötta plankor från min svärfars lada. Jag blev sjuk så jag hann inte färdigt innan semestern tog slut, men sitsen ska bli hallonröd. Jag ska kalla min bänk Hommage till Sannus stege. 

Vem skulle inte vilja äta middag här? Gillar den gjutna plattan som golvbeläggning på uteplatsen.

Lite ogräs i gruset vid boden. Det skulle jag också ha. Om jag hade en bod. Eller nåt grus.

Stommen i trädgården, buxbomshäckar med nepeta och jättedaggkåpa. 

Limegrönt är bland det bästa man kan ha i trädgården. Lite lila som kontrast på det.

En snudd på övervuxen bänk med en ståtlig bronsstaty gömd i grönskan.  Jag tycker  om balansen mellan vildvuxenhet och ordning. Den är svår.

Jag är svag för svängar. Dock tveksamt om stolen håller för att sitta på.

Lavendeltussar har letat sig ut i gruset, förmodligen med lite hjälp. Konstigt, för när saker letar sig ut hos mig ser det orensat ut. Men hos Hannu är det underbart.

Ännu finare bilder på denna makalöst fina trädgård finns i Hannu Sarenströms böcker. Och på http://hannu-s.blogspot.se.