Man borde varit mexikan

Dahlia pinnata Helena

Dahliarabatten i Botaniska trädgården i Göteborg försätter mig just nu närmast i extas. Den ena magnifika skapelsen efter den andra förstummar mig. Hur kan något vara så fulländat? I går besökte jag parken och blev helt betagen.
Man borde helt enkelt ha varit mexikan. Det är därifrån de flesta dahlior tycks härstamma. För en hämmad, sparsmakad svensk som jag kan överdådet i en dahlia nästan kännas påträngande, och just därför blir reaktionen på botaniskas kanske 30 meter långa och tre meter djupa rabatt med hundratalet dahliasorter nästan fysisk. Den är helt överväldigande.

Dahlia pinnata Engelhardts matador står i lätt skugga under ett äppelträd.
Beroende hur ljuset faller på den upplevs den som röd, knallrosa och aprikosfärgad och liksom självlysande.

Dahlia pinnata Marys Jomanda är en klar favorit. Pompomdahlior är svårslagna i skönhet tycker jag. Jag är i och för sig förtjust i de flesta växter som har en tydlig form. De är lättare att kombinera med annat. 

Dahlia pinnata Oriental dream. Rosa blommor och rödbladigt blir nästan alltid snyggt  tillsammans.

Efter ett par timmar i Botaniska började dottern ledsna. Men jag hade svårt att sluta plåta...

– Kolla mamma, en Yohio-dahlia, sa min åttaåring när hon fick syn på Dahlia pinnata Sorbet. Associationen till melodifestivalfrillan är klockren tycker jag.

Dahlia pinnata Downham royal i skön samklang med en rosa variant som jag inte minns namnet på.

Den här pompomdahlian gjorde mig lycklig inombords. En bit över två meter hög och full med stora citrongula solar som lyste ner på mig. 

Jag vet att uppdraget för Blommig fredag var att visa vad som blommar i min trädgård just nu, men det här får duga. De växer förvisso i Göteborg och jag är redan tillbaka på hemmaplan i Stockholm, men jag älskar dem som om de var mina egna...

Det där med näpna kjolar än inte riktigt min grej, men det här...

Jag lyckades tappa bort fröna av Törnrosas kjortel som jag fick i Trädgårdsamatörernas fröbyte i vintras. Nån gång i april hittade jag dem igen. De ska sås tidigt, helst redan i februari, så de kom i jorden på tok för sent. Det är därför först nu som den börjar växa till sig ordentligt, men jag är redo att bekänna min kärlek. Så gullig, skir och näpen, samtidigt så stark och frodig och slingrig. Den har vackra gröna blad och mängder av färgstarka klockor och klänger på ett armeringsjärn som jag har stuckit ner i jorden vid husknuten. Jag tycker den gör sig extra bra mot vår grova rappade fasad.

För andras septemberfavoriter, besök Anna Vattenkanna.

Rådhusvinet försöker svälja kärleken

Rådhusvinet växer på en på tok för liten spaljé. Den var aldrig riktigt tänkt för rådhusvin, först bara för en sommars tomater, men sedan gick tiden och numera har rådhusvinet tagit över både den och stora delar av buskaget intill. Jag älskar frodigheten, även om jag inser att jag nog måste börja inkräkta lite på friheten för omgivningens skull. Bredvid spaljén har jag en odlingsbänk där jag ställer plantor jag inte riktigt vet var jag ska placera ännu, till exempel ett gäng kärleksört som jag delade i höstas. Imponerande ändå att de blommar trots rådhusvinets smått kvävande kärlek.