Februarifavoriten

Hjärtat tar små glädjeskutt varje dag nu, men frågan är om denna krokus inte gjort mig lyckligast i år. I höstas tog jag in jätteverbenorna för att testa hur de blev när man övervintrade dem. Jag orkade inte anstänga mig utan grävde upp rotklumparna och slängde ner dem i en plastback och ställde in i vinterväxthuset. Några krokusar halkade visst med. Till min nu stora förtjusning.

Fler februarifavoriter att glädjas över finns hos Anna Vattenkanna.

Goda pelargonnyheter

"Jag har goda nyheter. Vi får göra blommor med mamma." Min femåring har just lärt sig uttrycken goda nyheter och dåliga nyheter, vilket han använder hela tiden innan han ska berätta något. Vad som helst. I dag var det för att han skulle avslöja att storasyster också gärna fick komma och plantera egna pelargonsticklingar.

Sticklingsföröknig är ett väldigt bra barnträdgårdspyssel om man inte hänger läpp över lite jordspill. Det ser liksom ut som något redan från början. Tre krukor var blev det till mina barns omåttliga förtjusning. Själv har jag planterat om två tredjedelar av mina övervintrade pelargoner nu. Det är en superb sysselsättning för min snötrötta själ. Jag har bara så svårt för att göra mig av med prima sticklingmaterial så det blir nya pelargoner i parti och minut också. Var jag nu ska få plats med dem.

Mellan hopp och förtvivlan

Snö snö snö. Överallt snö. Jag är så hjärtinnerligt trött på den att jag blev tvungen att ta ett par veckors avbrott i trädgårdstänkandet för att inte dö av ren frustration. De senaste dagarnas vårsol har dock väckt andarna till liv igen och jag har tillbringat flera timmar i växthuset. Värmen, doften och sysslorna där är ren terapi mot snöhatet. Och så, när jag ser att citronverbenan som fick stå ute lite för länge i höstas och knockades av frosten, har börjat spira igen känner jag hur livet återvänder.

Det är grönt

För en gångs skull är temat på Blommig fredag lätt. Min favoritfärg är grönt. Inne, ute, var som helst - grönt är alltid rätt. Jag gillar särskilt bladkombinationer. Här blandas glansiga rodhodendronblad med skir klematis och formstark ormbunke.

Försommargrönskan i vingad benved är helt oemotståndlig tycker jag. I kontrast framträder den ännu mer.  

Nyregnad grönska i skog. Finns det en bättre känsla? Den vill jag ha lite av i min trädgård.

Fler favoritfärger finns på Bland rosor och bladlöss.

Vi har hela listan

Jag har jobbat på kvällstidning. Därför kan jag stolt presentera ett säkert tips för att locka läsare. En lista på något viktigt eller intressant eller spektakulärt. Så varsågod.

Somliga tycker att det är för tidigt.

Andra tycker att den aldrig borde ha gett sig av.

Nu hopas bevisen för att våren äntligen kan vara på väg tillbaka. Vi har hela listan.

SJU SÄKRA TECKEN PÅ ATT VÅREN ÄR PÅ VÄG

1. Knopparna. Ja, de brister inte ännu, men nog sväller det både här och där. Se dig omkring. Snart exploderar de.

2. Frösådd. I och för sig bara jätteverbena som har kommit i jorden här ännu, men det är bara slöhet från min sida.

3. Fågelmaten. Den tar inte slut lika fort som tidigare under vintern. (Kan eventuellt bero på att en massa fåglar har frusit ihjäl under smällkalla januari, men jag tror hellre på våren.)

4. Pelargonerna. De har börjat växa i vinterväxthuset. Det är ljuset. Och värmen.

5. Gult. Jag köper aldrig gula blommor. Men min primula på vardagsrumsbordet är jättegul och luktar mumma.

6. Snödroppar. Jajamän. Jag ser dem allt.

7. Människorna. De är ute, de är glada och de tror på livet. 

Leo, du är i vägen

 Leo, snälla fina hund. Det är väldigt mysigt när du följer mig i hälarna när jag håller på i trädgården. Det är bara en sak. När jag sätter mig ner för att försöka få en bild på min flodhästfontän i eftermiddagsljus är det jätteschysst om du kan sluta sätta dig framför mig. Jag vet att du vill gå upp i skogen bakom huset. Vi ska. Om du bara kan flytta på dig. Tack.

Om fyra månader är det juni

Nästan lite elakt tema på Blommig fredag denna vecka. Nog för att jag har vårkänslor och gläder mig alldeles väldigt åt alla små tecken, blir jag nästan sjuk av längtan när jag tittar på alla fina junibilder som det har länkats till från Bland rosor och bladlöss. Jag undrar om det är hälsosamt att tråna så ohämmat som jag gör just nu. I tyst protest har jag väntat ända till måndag med att delta.
Det blir med en bild. I min rödbladiga fläder - Sambucus nigra Black beauty - klättrar om fyra månader åter en italienska klematis som jag inte kommer ihåg namnet på. Det är en kombination jag älskar. Färgerna, bladformerna och strukturen kompletterar varandra perfekt. Något att längta efter.

Jag säger som Ernst - jag får feeling

Föreställ dig en dag i början av februari. Det är några minusgrader ute, men solen får dig att knäppa upp jackan. Kinderna lever, både ovana av sol och nupna av vinterkyla. Du tar ett varv i trädgården. Den är snötäckt, men en stark skare gör att du går med lätta steg. Här och där i det hårda lagret har det bildats hål. I små plättar utkastade på marken har våren, fastän medveten om att den ännu inte kan vinna, slagit sig ner. I de töade öarna anas ny livskraft. Den tar det lite lugnt i början för att inte förhäva sig, men med tiden vet den, obetvingligt, att den kommer att besegra kylan. Igen.

I uterummet släpper frosten sakta greppet om fönstren. Den ger sig inte utan strid. Gör ömsom otäcka miner, intar ömsom sin vackraste form. Med hjälp av äppelträdets kala grenar utanför försöker den att skrämma solen på flykten. Medveten om att den kommer att förlora. Igen.