Och grattis Åsa

Hurra! I dag är jag 41 år och två dagar gammal. Och jag är mycket nöjd. Inte nog med att 41 är en ypperlig ålder, den firades på ett bra sätt. Jag fick:
1. Skönsång och kramar från man och barn.
2. Konsert med Tommy Körberg, Sarah Dawn Finer och Radiosymfonikerna.
3. God middag med fina vänner.
4. Felstavat kuvert på det allra gulligaste 7-årssättet.

5. Finfint trädgårdsförkläde precis som jag ville ha, fastän jag inte ens hade sagt att jag önskat det. Jag kan redan se mig svassa runt i mitt uterum, plantera om några prunkande (naturligtvis) pelargoner och dricka en kopp kaffe med sockerkaka medan barnen sjunger sommarvisor i stämmor. Allt iförd mitt nya förkläde som är en perfekt kombination mellan praktiskt och bedårande (är svag för prickigt).


6. Våriga blommor som jag köpte till mig själv på Hemköp för att inviga vasen som jag föll pladask för på loppis häromsistens.


Det är så lätt att tänka på vad man inte har, men när jag skriver den här listan låter det nästan som skryt. Tänk, allt detta på en ynka 41-årsdag. Kram!

Bäst just nu

Min ståtliga storbladiga murgröna köpte jag i en blomsteraffär i Liljeholmen för flera år sedan. Även om jag gillar grönt inomhus också blir jag sällan engagerad i mina inomhusväxter, men den här är som ett konstverk. Rankorna löper varv efter varv på en 60 centimeter hög båge, fyller vardagsrumsfönstret och gör att jag kan se ut i grannens trädgård genom ett frodigt titthål. Sommartid får den stå i uterummet och då växer den över alla bredder. I höstas började den plötsligt hänga, tappa blad och må dåligt och jag var rädd att den var förlorad, men nu har den tack och lov fått fart igen. Den är inte riktigt tillbaka i sin forna glans, men på god väg.

Anna Vattenkanna har utmanat alla som vill att utse sin favoritväxt varje månad, och det här blir mitt januarival. Andra har valt ekar, zebragräs, häggmispel och andra vintervackra utomhusväxter. Någon magiskt vacker kamelia såg jag också. Bara att surfa runt och låta sig inspireras.

I väntan på våren

Så här, mitt i vinterns långa trädgårdspaus, börjar den göra sig påmind. Den som är bäst i oktober och sämst i mars. Den som är helt beroende av att det finns grenar att såga, hål att gräva, säckar att bära och rabatter att rensa. Jag tänker på konditionen. Under odlingssäsongen får jag det mesta av min motion i trädgården, men det är vare sig hälsosamt eller roligt att sitta inne och bli fet i vintermörkret. Förra våren var jag så klen att jag fick ryggskott av att bära jordsäckar. Pajade större delen av maj. I år har jag därför bestämt mig för att vara i grävform redan i april. Jag tänker på alla de där djupa gjutningshålen jag måste gräva till den långa spaljén jag vill ha mot grannen, jag tänker på den nya rabatten jag vill anlägga och på komposten som måste grävas om. Och då blir det lite lättare att stappla iväg till gymmet.

Värsta bästa träningsredskapen. På sommaren.

Grattis huset

Hurra! I dag är det på dagen tio år sedan vi flyttade in i det här huset och jag fick min efterlängtade trädgård. Så här såg det ut då.  Jag anade inte då hur mycket jag skulle älska den tio år senare. Vi tittade på huset en ruggig novemberdag och när vi flyttade in var trädgården täckt av ett tjockt snölager. Vi såg inte mycket av tomten, mer än att den var... lummig. Tanten som bodde i huset hade bott här i 47 år, men inte orkat med att sköta trädgården de sista 10-15 åren.  Det var vildvuxna buskar och träd. Doftschersminerna var tio meter höga och spirean nästan lika bred. Första våren hann vi inte mycket mer än att beskära. Å ena sidan trodde jag nog att jag skulle ha hunnit förverkliga fler planer efter tio år, men å andra sidan har jag hunnit en hel del när jag ser tillbaka. Det finns en altan, ett uterum, ett utekök, några träd färre, några träd fler och ganska många nya rabatter på den här platsen i dag. Och så har jag fött två barn under tiden också. De är söta och alldeles perfekt underbara, men de sinkar mig i trädgården :-)

Med godkännande från Livsmedelsnämndens odlingskommitté

April 1913. Årsavgiften i Örby frukt- och trädgårdsodlareförening är 50 öre. Det är inte lite pengar, men nyttan är desto större. Första världskriget gör att det är särskilt ont om mat och genom en skrivelse till Livsmedelsnämndens odlingskommitté i Stockholms stad lyckas föreningen få fram frö och sättpotatis till sina medlemmar. Potatisen delas ut efter hur stor yta man odlar på och noggranna anteckningar förs över mängd och sorter. Kollektivt kan man också få bra priser på jord och gödsel.

Jag fick låna detta lokalhistoriska mästerverk av min fantastiska 91-åriga granne. En guldgruva för mig som ofta strosar genom villaförorten och tänker på hur det såg ut när det uppvuxna var nyplanterat.

60 år i Örby gavs ut av villaägareföreningen på 70-talet och beskriver - förutom vedermödorna för de som bodde i förorten under seklets början att få farbara vägar, fungerande brunnar och elektricitet - arbetet i den lokala trädgårdsföreningen. Framför allt gjorde föreningen stor nytta under världskrigen. De kalla vintrarna under andra världskriget har säkert de flesta hört talas om, en konsekvens här i Örby blev att trädgårdsföreningen utsåg en mängd trädansvariga. Många fruktträd, speciellt vinteräpplen, frös nämligen bort under kriget och nya stod högt i kurs. Oärliga trädgårdshandlare sålde träd som sas ge god avkastning och vars frukt skulle kunna lagras. När det så småningom visade sig att de köpta plantorna var av andra, mindre matnyttiga, sorter kom de trädansvariga in i bilden. De kunde ympa in vettiga sorter på fruktstammarna så att träden ändå kom till nytta. Fruktträden var så viktiga för hushållen att Stockholms stad erbjöd gratiskurser i beskärning för att trädgårdsägarna skulle lära sig att maximera skörden. En del utbildningar pågick i flera år.

Så var det då. Nu är jag med i en liten lokal trädgårdsförening. Vi pratar om blommor och fröer, dricker vin ibland och åker på utflykter då och då. Vi odlar inte så mycket för försörjning. Det som odlas odlas av lust snarare än nöd, och det kan vi vara tacksamma för. Men så väldigt längesen är det inte det var annorlunda här. Och Örby villaägareförening har fortfarande kurser i trädbeskärning. Den gick min man för ett par vintrar sedan och fick lära sig en hel del av trädfantasten Åke, ett par kvarter härifrån.

För att ytterligare öka avkastningen besprutade man odlingarna i trädgården. Med arsenik, nikotin och DDT till exempel. En pumpade från tunnan och en skötte sprutan.

Verkligheten hittade mig - attans

Min väninna har nyss köpt hus i samma förort som jag och som Stockholmsbo är man inte bortskämd med kompisar på promenadavstånd. Häromdagen ringde hon på för att hämta mig för att vi skulle gå och träna. Jag satte på mig jackan och följde med ut. Och blev förvånad. Va?! Är det vinter fortfarande?! Jag hade just suttit och frösurfat en lång stund, läst trädgårdsböcker större delen av dagen och var helt inne i en annan årstid. I min hjärna var det dags att så, i mitt hjärta ljuset var på väg och trädgården i startgroparna för en ny säsong. Jag skrattade åt min reaktion då, för jag visste ju rent logiskt hela tiden att det var vinter, men sen den kvällen längtar jag efter våren så att hela min kropp känner det. Det gör nästan ont. Vintern känns oändligt lång och kall och våren så långt borta. Hoppfullt går jag en trädgårdsrunda och letar efter vinterskönhet, men jag har svårt att uppskatta den nu. Ja, visst är det jättesnyggt med snö på grenarna på plommonträdet vid dörren, släta snötäcken och kyla, men jag är verkligen inte på humör. En liten aning kan jag glädjas åt murgrönan jag planterade under balkongen i somras. Den är väl för all del grön och fin. Men allvarligt, jag vill ha vår nu.

Inspiration från tant Nenne

Om jag någonsin har tänkt att det inte är idé att plantera något eftersom det tar för lång tid på sig att bli fullvuxet ska jag sluta med det nu. Jag lovar. Jag skulle egentligen vara på ståndsmässigt 50-årskalas i kväll, sova på hotell och ha barnfri dag med min man i morgon. Det blev inget av det. I går kväll blev min fyraåring magsjuk och ställde därmed alla planer på ända. Min man är nu på galej ensam. Det är honom väl unt för all del. Själv firar jag lördagskvällen med senaste Allt om trädgård och inspireras av 90-åriga Nenne. Hon har skött sin trädgård själv sedan 1967 och konstaterar att hon för ett par år sedan tänkte att den nu faktiskt hade blivit som hon ville ha den. Fantastiskt tänker jag, då har jag 50 år på mig. På ett halvsekel hinner de flesta växter komma en god bit på väg. Vete sjutton om jag inte ska plantera en ek till sommaren.

Jag hoppas att jag också kan ligga på alla fyra i rabatten när jag är 90. Hur det än blir med den saken finns det något vackert i det tidlösa i att älska sin trädgård. Generationer har gjort det före mig och vi kan dela den känslan. Det är fint.

Varning - titta inte

Jag har snott rubriken från Aftonbladet. Nog måste man läsa en text som inleds med Varning - titta inte. Artikeln den ledde till där visade sig handla om att ex-golfaren Annika Sörenstam skurit sig i fingret och tagit en blodig bild på det. Måttligt intressant, men det misstänkte jag så klart redan innan. Denna gång, i denna text, varnar dock rubriken för en verklig fara: Impectas hemsida. Jag drabbas av otyglat habegär. Jag blir världsfrånvänd, glömmer vad jag borde göra och tillbringar timmar med att  - tja - blomporrsurfa. Jag lovade mig själv förra säsongen att nästan bara odla perenner i år, men vem kan motstå sånt här?

Praktsalvia Lighthouse purple 

Palettblad Chocolate covered cherry

Ringblomma Black-centered orange princess

Det är nu statistiskt bevisat

Människan gillar pynt. En vetenskaplig studie, utförd på denna blogg, visar att sju av sju gillar att pimpa sin trädgård. Läsarna fick ta ställning till pynt eller inte i trädgården och hade att välja mellan fyra svarsalternativ. Ingen ansåg att pynt var en styggelse. 

Däremot var läsarna oense om vilken typ av pynt som lämpade sig. Två ansåg att lite granris var en lämplig nivå, tre kunde tänka sig ytterligare pynt så länge materialet var naturligt, medan två av sju föredrog den mest extrema formen av pynt med glitter, blinkande lampor och spelande orkester.

Forskaren bakom studien, Åsa Trädgårderaren, anser att endast en slutsats är rimlig.

– Smaken är olika. Det viktiga är att alla pyntar som de tycker är fint och mår bra av. En del kommer att gilla det, andra inte, men det enda som spelar roll är vad du själv tycker.

Kallförrådets skatter

 

Ett 30-tal pelargonsticklingar åkte in i krukor under växtbelysning i kallförrådet i höstas. Jag hade inte hjärta att slänga dem, och nu har de så klart börjat växa. Lagom till nyårsafton hade en del gått i blom, och det passade extra bra att sätta dem på middagsbordet. Tillsammans med lila tulpaner från Ica och rosmarinkvistar från busken i vinterväxthuset gav de hopp om en ny vår. Knoppar på sticklingar bör plockas bort ändå så att växten fokuserar på att utveckla rotsystemet i stället, och då är det roligt att kunna använda dem till något. Både tulpaner, pelargoner och rosmarin står sig länge i vas, så jag har nog fägring ett par veckor till. 

Äntligen

Har julfirat i kubik och knappt haft tid att tänka en enda trädgårdstanke på en vecka. Jag älskar verkligen att ha gäster, men nu har de sista åkt och det är inte utan att jag pustar ut lite. Om två dagar kommer nästa laddning inför nyår, och då har jag nog ångan uppe igen. Men just nu, när resten av familjen är i slalombacken och huset är tomt och tyst, har jag en efterlängtad stund i soffan. Nu börjar våren.

En häckbetraktelse om vintern

Jag följde barnen till skolan och förskolan här om morgonen. Jag har klagat på min egen spretiga spireahäck som lägger sig platt ner och blir som en bred snövall så fort det snöar, men de 800 metrarna till den lokala skolan bjuder verkligen på alternativ. Sommartid njuter jag av att gå förbi vissa hus, och så här vintertid är det också många häckar som blir otroligt vackra. Speciellt de med grov struktur. Och de formklippta. Och de vintergröna. Och de med bär. Jag går verkligen igång på häckar.

Vikten av ett gammalt träd

Min lilla villaförort söder om Stockholm är fin. Det var en gång i tiden ett stugområde men på 50-talet började tjänstemannavillorna växa fram. Kravet för att få bygga var att man hade minst två barn. Eftersom husen var lite större och mer påkostade än de små egnahemsvillor som hade sin storhetstid årtiondena före krävdes det en något högre inkomst, därav namnet. Majoriteten av husen här byggdes under senare halvan av 50-talet men expansionen fortsatte på 60-talet och ända in i nutid. De händer fortfarande att det byggs nya villor när tomter styckas av. En och annan röd gammal sommarstuga står också kvar inträngd i villaområdet. Det fina med 50-talsbebyggelsen är att allt är välplanerat. Husen håller bra standard, tomterna är väl tilltagna och de stora dragen i trädgården är tillgodosedda. Det innebär att vi har ett gammalt stort äppelträd, ett litet äppelträd, ett plommonträd och en spireahäck. Och ett antal högväxta björkar som beskyddar alltsammans. För den som är trädgårdsintresserad är det en fantastisk grund att bygga på. Det önskar jag att alla som flyttar in i ett gammalt hus förstår - åldern, tiden som har gått, är ovärderlig och kan aldrig ersättas med nytt. För varje år värderar jag till exempel plommonträdet vid entrén högre. Det är välkomnande, knotigt och vackert, ger insynsskydd och god frukt. Barnen klättrar i det och hängmattan fäster bra i en av grenarna. Men jag ser att det åldras och befarar att det inte kommer att stå kvar i evighet. Jag sörjer det en smula i förtid, funderar på hur jag ska kunna minska vidden av förlusten när det är dags, men gläds så länge det finns kvar. 

Allt utom doftljuset är förlåtet

Okej, jag blev lite irriterad på Odla när mina beställda amaryllislökar kom på posten. En sort var slut  och den utlovade premien med hyacinter var utbytt mot doftljus. Inte samma sak. Hrmpf. Men nu har alla de lökar som levererades slagit ut och jag är benägen att förlåta. Evergreen blommar i vardagsrumsfönstret. Jag är svag för grönvitt och tycker de här är eleganta. I dag skimrade de i eftermiddagssolen.

I köksfönstret står Exotic star med sina tre stänglar och briljerar. Jag planerar att spara båda för att få dem att blomma om så småningom. Det tar lång tid, och jag brukar hinna ledsna på de tråkiga knölarna, men de här kommer jag nog att kunna vänta på.

En fullkomligt omöjlig uppgift

Det finns många många många blommor som jag skulle kunna utnämna till min favorit. Otaliga sorter har en speciell plats i mitt hjärta. Stäppsalvian Caradonna till exempel. Eller doftande luktärtor, spretiga echinaceor och fluffliga pioner. Jag kan älska dem för sin struktur, för sin färg, för sin blomning, för sin överlevnadsförmåga. Det är som vänner, alla tillför olika egenskaper som gör mig lycklig. När jag var liten var min favoritblomma blåklocka. Jag älskade sagor och tyckte att den såg ut som en näpen liten kjol där den växte i backen bakom vår gård. Det räckte för att sätta igång fantasin. Ska jag välja en i dag, då temat för Blommande fredag är Min favoritblomma, får jag ta en av dem som jag tycker tillför mycket i trädgården som den ser ut nu. Och just nu älskar jag mina tulpaner. De är stora, färgstarka, tåliga, spektakulära och blommar länge. De senaste åren har jag sprejat dem med tabascovatten och då har rådjuren låtit dem vara i fred också. Och nog gör de sig väldigt snyggt mot en vingad benved och en sandfärgad fasad. 

Läs om andras favoritblommor här: http://blandrosorochbladloss.blogspot.se