söndag 16 december 2012

Vikten av ett gammalt träd

Min lilla villaförort söder om Stockholm är fin. Det var en gång i tiden ett stugområde men på 50-talet började tjänstemannavillorna växa fram. Kravet för att få bygga var att man hade minst två barn. Eftersom husen var lite större och mer påkostade än de små egnahemsvillor som hade sin storhetstid årtiondena före krävdes det en något högre inkomst, därav namnet. Majoriteten av husen här byggdes under senare halvan av 50-talet men expansionen fortsatte på 60-talet och ända in i nutid. De händer fortfarande att det byggs nya villor när tomter styckas av. En och annan röd gammal sommarstuga står också kvar inträngd i villaområdet. Det fina med 50-talsbebyggelsen är att allt är välplanerat. Husen håller bra standard, tomterna är väl tilltagna och de stora dragen i trädgården är tillgodosedda. Det innebär att vi har ett gammalt stort äppelträd, ett litet äppelträd, ett plommonträd och en spireahäck. Och ett antal högväxta björkar som beskyddar alltsammans. För den som är trädgårdsintresserad är det en fantastisk grund att bygga på. Det önskar jag att alla som flyttar in i ett gammalt hus förstår - åldern, tiden som har gått, är ovärderlig och kan aldrig ersättas med nytt. För varje år värderar jag till exempel plommonträdet vid entrén högre. Det är välkomnande, knotigt och vackert, ger insynsskydd och god frukt. Barnen klättrar i det och hängmattan fäster bra i en av grenarna. Men jag ser att det åldras och befarar att det inte kommer att stå kvar i evighet. Jag sörjer det en smula i förtid, funderar på hur jag ska kunna minska vidden av förlusten när det är dags, men gläds så länge det finns kvar. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Tack för att du skriver här! Då blir jag glad! Nu kan dessutom vem som helst kommentera, inte bara du som är inloggad i Blogger.