måndag 14 januari 2013

Med godkännande från Livsmedelsnämndens odlingskommitté

April 1913. Årsavgiften i Örby frukt- och trädgårdsodlareförening är 50 öre. Det är inte lite pengar, men nyttan är desto större. Första världskriget gör att det är särskilt ont om mat och genom en skrivelse till Livsmedelsnämndens odlingskommitté i Stockholms stad lyckas föreningen få fram frö och sättpotatis till sina medlemmar. Potatisen delas ut efter hur stor yta man odlar på och noggranna anteckningar förs över mängd och sorter. Kollektivt kan man också få bra priser på jord och gödsel.

Jag fick låna detta lokalhistoriska mästerverk av min fantastiska 91-åriga granne. En guldgruva för mig som ofta strosar genom villaförorten och tänker på hur det såg ut när det uppvuxna var nyplanterat.
60 år i Örby gavs ut av villaägareföreningen på 70-talet och beskriver - förutom vedermödorna för de som bodde i förorten under seklets början att få farbara vägar, fungerande brunnar och elektricitet - arbetet i den lokala trädgårdsföreningen. Framför allt gjorde föreningen stor nytta under världskrigen. De kalla vintrarna under andra världskriget har säkert de flesta hört talas om, en konsekvens här i Örby blev att trädgårdsföreningen utsåg en mängd trädansvariga. Många fruktträd, speciellt vinteräpplen, frös nämligen bort under kriget och nya stod högt i kurs. Oärliga trädgårdshandlare sålde träd som sas ge god avkastning och vars frukt skulle kunna lagras. När det så småningom visade sig att de köpta plantorna var av andra, mindre matnyttiga, sorter kom de trädansvariga in i bilden. De kunde ympa in vettiga sorter på fruktstammarna så att träden ändå kom till nytta. Fruktträden var så viktiga för hushållen att Stockholms stad erbjöd gratiskurser i beskärning för att trädgårdsägarna skulle lära sig att maximera skörden. En del utbildningar pågick i flera år.

Så var det då. Nu är jag med i en liten lokal trädgårdsförening. Vi pratar om blommor och fröer, dricker vin ibland och åker på utflykter då och då. Vi odlar inte så mycket för försörjning. Det som odlas odlas av lust snarare än nöd, och det kan vi vara tacksamma för. Men så väldigt längesen är det inte det var annorlunda här. Och Örby villaägareförening har fortfarande kurser i trädbeskärning. Den gick min man för ett par vintrar sedan och fick lära sig en hel del av trädfantasten Åke, ett par kvarter härifrån.

För att ytterligare öka avkastningen besprutade man odlingarna i trädgården. Med arsenik, nikotin och DDT till exempel. En pumpade från tunnan och en skötte sprutan.

4 kommentarer:

  1. Ahahahaha, hjälp! Påminner mig om när farfar och jag var på tisteljakt i hans trädgård. Då var det inga snälla saker vi droppade på de stackars växterna. :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nä, det var nog en hel del läskigheter. Men så lever vi längre nu än de gjorde då också...

      Radera
  2. Den där tunnan är inte att leka med:) Skoj med lite trädgårdshistoria.

    Ha en fortsatt finfin tisdagskväll,
    Rebecca

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, jag tycker det är jättekul. Det ingår ju ett historiskt perspektiv i hela trädgårderandet. Så många växter lever så länge och tar sån tid på sig för att bli fullvuxna. Vårt ena äppelträd är nog 50 år till exempel. Svindlande egentligen. Förhoppningsvis planterades det efter tunnornas framfart :-)

      Radera

Tack för att du skriver här! Då blir jag glad! Nu kan dessutom vem som helst kommentera, inte bara du som är inloggad i Blogger.