Verkligheten hittade mig - attans

Min väninna har nyss köpt hus i samma förort som jag och som Stockholmsbo är man inte bortskämd med kompisar på promenadavstånd. Häromdagen ringde hon på för att hämta mig för att vi skulle gå och träna. Jag satte på mig jackan och följde med ut. Och blev förvånad. Va?! Är det vinter fortfarande?! Jag hade just suttit och frösurfat en lång stund, läst trädgårdsböcker större delen av dagen och var helt inne i en annan årstid. I min hjärna var det dags att så, i mitt hjärta ljuset var på väg och trädgården i startgroparna för en ny säsong. Jag skrattade åt min reaktion då, för jag visste ju rent logiskt hela tiden att det var vinter, men sen den kvällen längtar jag efter våren så att hela min kropp känner det. Det gör nästan ont. Vintern känns oändligt lång och kall och våren så långt borta. Hoppfullt går jag en trädgårdsrunda och letar efter vinterskönhet, men jag har svårt att uppskatta den nu. Ja, visst är det jättesnyggt med snö på grenarna på plommonträdet vid dörren, släta snötäcken och kyla, men jag är verkligen inte på humör. En liten aning kan jag glädjas åt murgrönan jag planterade under balkongen i somras. Den är väl för all del grön och fin. Men allvarligt, jag vill ha vår nu.